Idag är det en månad sedan jag väcktes kl 04:00 av telefonen, i andra änden var de min far som berättar att mamma var på väg i ambulans till sjukhuset. Det är inget samtal som man önskar att få.. chocken var total, vad tusan skulle jag göra.. hur skulle jag gå tillväga med allt.. Ingen är vaken kl 04:00 så man kan ringa och meddela vad som hänt. Eftersom jag inte kunde få tag i någon, så satt jag bara och panik grät. Och plikttrogen om jag är, så tänkte jag på ” hur ska jag göra med jobbet??, hur kommer det att gå?? Hur går man tillväga?? ”. Efter en timme fick jag tag i en kollega som var väldigt lugn och sansad, och kunde guida mig rätt i chocken. Jag försökte samla mig, packa en väska och få i mig mat. Men att packa en väska när man är i chocktillstånd är inte att rekommendera.. jag fick ju inte med mig de jag behövde.. (insåg jag senare).

Den dagen grät jag konstant av och till, efter några timmar tog jag mig till sjukhuset. Där hittar jag lilla mamma liggandes i en sjukhussäng och hon börjar stor gråta när hon ser mig. Hemska känsla!! Det gör så fruktansvärt ont inom en när man ser en anhörig så hjälplös.. OM man kunde så skulle man bara vilja lägga en hand på pannan och bota.. jag skulle offra mitt eget liv för att slippa få se någon lida så.

Min mamma hade fått en hjärninfarkt.. en stroke. Trots att jag jobbar med denna diagnos varje dag, så är det något helt annat att vara anhörig, att behöva ta hand om alla känslorna som kommer när en nära anhörig drabbas. Som arbetsterapeut på ett sjukhus, träffar man patienten någon timme och sen lämnar man bara. Man kan inte förstå hur något sådant kan påverka familjen, förrän det händer en själv. I samband med fallet bröt hon även en fotled, som innebar gips i 10v, och inte stödja på benet.. Detta försvårar ju såklart hela rehabiliteringen. Under denna period så har min roll varit att bita ihop för att kunna strukturera allt där hemma, eftersom min far inte heller mår så bra. Trots att jag egentligen bara ville lägga mig i fosterställning och gråta, så kunde jag inte de. Det var ju jag som hade erfarenheten från vården, som fick hela ansvaret (samtidigt som jag också kände mig manad att ta det) för att styra upp situationen för både min mor och far.

Jag är ändå tacksam över att jag har erfarenheterna från jobbet, så jag vet hur sjukdomsförloppet ser ut. Och att jag som arbetsterapeut vet hur man ska tänka med rehabiliteringen och planering inför hemgång. Jag förstår verkligen hur svårt det kan vara för någon som inte har den erfarenheten, Att inte veta vart man skall vända sig och inte vet vilka rättigheter man har eller hur själva vårdförloppen går till. Det är ett mörker..

Att behöva bita ihop och förskjuta sina känslor i 4v när något sådant händer, är inget att rekommendera.. när man väl blir ensam, blir man apatisk och vet inte riktigt hur man ska hantera det hela. Man gråter om vartannat och önskar att någon fanns där och ständigt kunde krama om, men denna någon finns inte. Men jag är oerhört tacksam för mina vänner i norrland som ställer upp för mig.. och några kollegor från jobbet som visat fantastisk omtanke och kärlek. Det är ju även i såna här situationer man vet vilka som verkligen är ens vänner.. som skulle ställa upp oavsett. Jag älskar er från månen och tillbaka, miljoner gånger om. Vad skulle jag göra utan er.. 

/Miss B