Ännu en jobbvecka har tagit fart.. och året närmar sig sitt slut. Jag undrar vart tog detta år tog vägen? Känns som att jag knappt levt detta år. Jag har några få solglimtar från året.. men annars är det bara väldigt blackout. Märkligt egentligen hur det kan bli.

På nått sätt är ju egentligen livet utstakat för en individ, men man kan ju aldrig förbereda sig för det. Hade jag vetat att vuxenlivet skulle vara så tufft, hade jag nog tryckt på paus knappen när jag gick på gymnasiet. Visst, jag hade krav på gymnasiet också, men den tiden var så mkt tryggare och man behövde inte oroa sig lika mkt. Man kunde på nått sätt ändå leva ut den tiden, skapa minnen tillsammans med fantastiska människor och egentligen bara vara. Det enda man oroade sig för då var att man skulle få bra betyg och att man skulle få uppleva kärleken.  Men så fort man springer ut där på trappen i den vita klänningen och den vita mössan, fullständigt berusad och lyckligt ovetandes om vilka bekymmer som egentligen väntar en, så börjar ju faktiskt vuxen livet. Dagen efter vaknar man med galen baksmälla och funderar ” vad fan hände?! Vad fan ska jag göra nu?! ”. I och med att man vaknar upp dagen efter så börjar vuxenlivets alla krav att komma. Du ska gå på högskolan för att trygga din framtid, Efter högskolan ska du skaffa dig ett redigt jobb för att trygga din framtid. När du gjort detta så ska du göra en sjuhelvetes karriär, samtidigt som du är duktig på att motionera så du inte ser ut som ett fetto, i kombination med detta ska du försöka få ihop både familjerelationer, kärleksrelationer och vänskapsrelationer på ett fullständigt korrekt sätt så att du på alla jävla plan kan visa hela jävla samhället att just du är den perfekta människan som nå upp till alla sjuka krav som ställs av dagens samhälle.

Men ja… det är ju inte så konstigt att mental ohälsa är den största folkhälsosjukdomen i detta jäkla land.. hur ska man kunna vara framgångsrik på alla plan?! Jag bara undrar… antingen är jag jävligt svag eller så är jag bara modig som säger stopp.. Jag kan inte vara nån supermänniska. Det har tagit mig över 15 år att försöka vara denna supermänniska , men jag är fortfarande inte den. Och efter ett halvår med denna depression så kan jag äntligen erkänna för mig själv, att det är jävligt okej att inte vara den supermänniskan, för man mår inte bättre av att bränna ut sig totalt. För tänk så här.. Vem lever man för?! Alla andra eller en själv? Vem ska leva ditt liv.. jo, det är du som ska göra det, du ska vandra den väg som redan är utstakad för dig.  Nåja… detta blev ett flummigt inlägg, men jag reflekterar ju en hel del, så jag måste ju få ut det på nått sätt. Egentligen har jag ju bara lyckats med att ta mig igenom högskolan, och skaffat mig ett jobb. Men när det kommer till relationer är jag inte särskilt framgångsrik. Förutom mina vänskapsrelationer.. Jag anser mig vara en bra vän som har få, men fantastiska vänner.

/Miss B

Solen skiner, igår kväll kom faktiskt några snöflingor.. men eftersom marken fortfarande är för varm så stannade ej snön. Märkligt att det ska vara plusgrader i december månad.

Så vad händer idag då?? Inte särskilt mkt.. jag tentarpluggar… försöker åtminstone. Men nattens få timmar sömn gav huvudvärk och jag har galen hjärtklappning. Har ett skype möte vid halv 3, så ska väl försöka att plugga till dess.

Snart ska jag få umgås med en av mina fantastiska vänner.. vi ses rätt sällan, men det är de fina med vänskap, spelar ingen roll hur lite man ses, så när man väl gör de, så känns det som att man aldrig varit ifrån varandra. Men jag måste ju erkänna att det är rätt trist att behöva bo så långt ifrån sina vänner och ha dem utspridda. Jag saknar det här med att kunna spontan umgås.. inte behöva planera eller sitta och vänta på en inbjudan, det är ju nått av de tråkigaste som finns. Men men.. nu är det så här och det är bara att gilla läget.

Håller ögon och öron öppna för nya jobb, eftersom jag inte trivs så bra på det jag har.. Hade det inte varit för några kollegor på jobbet, så hade jag dragit för längesedan. Men just nu känner jag att det är för mkt negativt på min arbetsplats och att jag känner att får dåligt stöd som gör att det överväger det positiva med att flytta. För det är när man endast går till jobbet för att få lön, som man måste stanna upp och tänka till.. ”vill jag ha det så här?!”, ”är det värt mitt dåliga mående” och jag har kommit fram till att NEJ! Det är inte värt det. Och oavsett om jag flyttar så kommer jag att fortsätta hålla kontakten med dom som faktiskt lyfter upp min vardag.

Ne, nu är nog min paus slut.. dags att fortsätta tentaplugga..

/Miss B

Det var väldigt längesen jag bloggade nu.. men det finns många anledningar som mynnat ut i att jag helt enkelt inte orkat att skriva.

Det är nu december månad och när jag ser tillbaka på året som har gått, så känns det som att karma gav mig en fet käftsmäll för att jag förra året sa att det året verkligen var mitt år. Så 2015 blev ett långt jäkla maraton, och jag har fortfarande inte kommit i mål. Maratonslingan har kantats av sjukdom, depression, brustet hjärta och dödsfall. Vart i allt detta finner man målgången?! Var finner man styrkan och modet att börja klättra upp för stegen, att ta sig ur gropen som man fallit ner i?! Slingan under året har haft en lutning på 90% uppför och krävt en energi som jag inte haft, för hindren längs med vägen krävde all min energi och helt plötsligt var jag där i gropen och undrade hur fasen kom jag hit?! Vart finns alla dom som skall sträcka ut en hand för att hjälp en vilsen person ur allt detta… många tankar..

Under årets gång har jag blivit mer och mer varse om vilka som verkligen är hjältarna i mitt liv.. vilka som verkligen finns där när man faller och faller.. det är dom som står där efter maratonslingans vägkant, som hejjar, psuchar och verkligen stöttar. Jag är er innerligt tacksamma för att jag får ha er som mina vänner.. och jag vet inte riktigt hur jag skall återgälda er.. Men det är för er och mig själv som jag fortfarande kämpar.

De finns också dem som man trodde skulle finnas där.. som pratar om att dom skall ta hand om  och ställa upp?! Men ändå lyst med sin frånvaro.. kanske var lika bra.. för såna personer behöver jag definitivt inte i mitt liv.. energitjyvar.

Det märkliga med att drabbas av depression är att se hur olika folk reagerar på själva ordet. Jag personligen har inte haft några problem med att prata om min depression, även om man fäller en och annan tår under tiden. Men det är verkligen inget jag hymlar med. Trots att depression är ett samhällsproblem, ett av dem största och kommer med all sannolikhet att öka, så har mer än hälften( i alla fall min omgivning) väldigt svårt att förhålla sig till dess abstrakthet. Det är som om att så fort man säger ordet depression, så stänger folk dörren och vill helst inte ta i ordet. Man får ett ” säg till om jag kan göra nått” men deras kroppspråk säger något helt annat ” jag vill helst inte ha dig i min närhet”.  Depression är lika med att man inte finns, man räknas inte på samma sätt i omgivningen etc. Man kan inte förvänta sig att någon som är deprimerad skall komma till en med sina känslor eller säga till när det inte fungerar, det går bara inte… personen som lider, har fullt upp med sig själv.. den personen har fullt upp med att hålla sig ovan vattenytan. Och tro mig.. det är jobbigt.. vet inte hur många gånger jag har varit beredd på att checka ut från ”hotell jorden”.  Personer som lider av depression behöver känna att ens omgivning finns där på ett eller annat sätt.. men helt kravlöst. Det räcker med ett enkelt ” hur mår du?” eller ” vi kan se på tv tillsammans” .. märkligt att många har så svårt för Sveriges vanligaste folksjukdom. Dessa personer borde se till sig själva.. ”hur skulle jag vilja bli behandlad om jag vill må dåligt..” men kanske är de så att dom vill känna sig utanför och inte räknas som en i mängden.. det får ju i så fall stå för dem. För jag mår bara dåligt av att bli behandlad så av folk och då väljer jag automatiskt bort dem.

Så tillsammans med min underbara hejjarklack, så fortsätter jag att kämpa på och uthärda detta maraton, som jag helt ofrivilligt anmält mig till och påbörjat. Jag hoppas att jag kommer att se mållinjen snart…

/Miss B