Så har jag jobbat min första vecka..

Och jisses va trött jag var igår när jag kom hem, va så trött att jag inte kunde somna på soffan.. och min hjärna gick på högvarv så jag somnade inte förrän halv2 inatt. Jag har dessutom dragits med världens förkylning hela veckan, så nu har jag ingen röst kvar..

Första veckan matades det in information i min lilla hjärna.. snacka om skillnader på introduktion.. från andra dagen har schemat varit full bokat. Man går från info till info, och där emellan har man egen ”studie tid”. Jag har inte ens hunnit med fm fikat.. eller em fika.. kan kort o gott säga att min första vecka ha varit kaos artad. Jag har emellanåt funderat över vad jag egentligen gett mig in på.. kanske är jag för gammal för att gå till ett nytt jobb… men men. Jag har en förhoppning av att allt kommer att klarna när intro och diverse utbildningar är klara. Och jag tror att jag kan ha funnit det rätta jobbet.

Det är inte så konstigt att min hjärna går på högvarv, det är ju trots allt 3dje veckan som jag jobbar heltid sen min sjukskrivning. Så hjärnkontoret fick nog en chock. Dock saknar jag mina närmsta vänner från mitt gamla jobb.. det är galet tomt att inte se dem, och jag ska ärligt säga att det känns som att vi glidit isär varann. Min förhoppning var ju att vi skulle fortsätta vara lika tighta, men min farhåga verkar besannas.. känns som att jag kommer att tappa den tighta kontakten så småningom, eller så är jag bara nojjig. Men tiden får utvisa vilka som verkligen vill vårda vår vänskap, för det handlar ju om att ge och ta. Men tråkigt om man ska behöva mista någon pga att man byter jobb.

Ser iallafall fram emot en ny fullspäckad vecka, och att det kanske kan bringa mer tydlighet i min vardag.

Fridens!

/Miss B

5 år och 5 månader, det är den tiden som jag har jobbat som arbetsterapeut här i Gävle.. shit!! Lång tid. Minns det som igår, som jag tog tåget hit till Gävle en snöig och kall decemberdag. Jag hade aldrig någonsin varit i denna stad och jag kände inte en enda. Men eftersom jag var arbetslös så var det bara att åka iväg, jag var galet nervös när jag skulle gå på intervjun. Men jag måste ju ha gett ett bra intryck, eller så var dom bara desperata, för när jag var på väg att sätta min i tåget hem igen så ringde chefen och frågade när jag kunde börja. Galet!! Jag packade min största resväska, hade fått tag i ett andrahandsboende och drog iväg. För även om jag var arbetslös, så ville jag komma ifrån min situation just då. Situationen såg ut; Jag hade blivit arbetslös, var 27 år, nybliven ofrivilligt singel och bodde hemma hos mina päron.. hmm nej tack!

Och det blev ju bra.. jag har som sagt stannat i staden i 5 år, har träffat fantastiska vänner som jag håller väldigt hårt i. Jag har även fått uppleva hur en dålig chef är och hur en dålig arbetsmiljö kan se ut, vilket var anledningen till att jag var tvungen att rädda mig själv ifrån det. Så på måndag börjar jag ett nytt jobba, med helt nya arbetsuppgifter. Jag som har jobbat inom vården på ett eller annat sätt i 14 år, har nu fått chansen att få pröva på något annat än vården. Det känns ju galet fantastiskt och spännande.. jag är förväntansfull!!

/Miss B

Oj, vad jag är rysligt dålig på att uppdatera denna blogg, men ni får ha överseende med detta…jag har ju trots allt ett tufft år bakom mig. Jag kämpar på i min depression, och jag fick senast i veckan höra av en nära vän att hon känner att den gamla Miss B är tillbaka.. ni förstår nog inte hur glad jag är över att få höra detta… Jag hörde det av en annan nära vän i höstas, och jag blev så glad inombords att jag bara ville gråta av glädje.. samma sak hände här i veckan. Jag tror inte att folk som inte haft en depression vet vilken jäkla kamp det är varje dag, och att äntligen få ett kvitto på sin hårda kamp, om att man börjar bli sig själv, det gör en så fruktansvärt glad inombords. Jag har väl egentligen inte dragit hela historien om min depression och jag har inte velat blogga under tiden heller, för då hade det blivit mörka inlägg.

Jag förstår inte hur man kan sjunka så djupt i en sjukdom att man bara vill ta livet av sig, det är galet.. och väldigt läskigt. Att kroppen reagerar så hårt, att man får panikångest och tror att man ska dö för att man inte kan få luft. Man hyperventilerar och bara känner att ” nu dör jag”, oftast mitt i natten.. och vem fasen ringer man då??!! Ett av mina problem har ju varit/och är att jag inte vill belasta andra med mitt dåliga mående, trots att folk säger ” du vet att du kan ringa dag som natt.. jag finns där”, så har jag verkligen inte kunnat ringa, trots att jag bara hade velat ha en famn som höll om mig hårt och red ut stormen.  Engång ringde jag en som jag verkligen trodde menade dom orden.. men den personen svarade inte, och jag kände mig sviken. Och när jag ringt någon annan, och fått svar så har jag bara fått dåligt samvete över att jag ringde och väckte hen.  Fy fan för denna sjukdom!!! Men tack o lov så var den inte lika illa som den som jag tidigare, för då var jag självdestruktiv. Jag har denna period haft en bra psykolog, som verkligen hjälpt mig på bästa sätt och en bra läkare som jag verkligen kände lyssnade på mig. Så jag har nu avslutat min sjukskrivning som jag haft sen i juli förra året, jobbat 100% nu, det kändes bra. Och jag känner mer o mer att jag börjar återkomma till ”livet”. Viss jag har fortfarande mina djupa dalar och mår dåligt och bara gråter… så jag är inte helt återställd.. men jag jobbar på det. Som jag tidigare berättat så ska jag byta jobba.. TACK OCH LOV!! Jobbar till veckan sista veckan på mitt gamla jobb, blev avtackad med blommor   på APT i onsdags. Och sen beger jag mig ut på nya äventyr, vilket känns riktigt bra. Men jag är rädd för att jag ska tappa de vänner som jag har fått via mitt gamla jobb pga att jag byter jobb… för det vill jag verkligen inte.. det är ni som har stöttat mig i min depressionsvardag och ni betyder för mkt för mig        för att jag ska förlora er… så jag hoppas vi håller ihop, trots att jag börjat på nytt jobb.

Jag har hittat ”THE LOVE OF MY LIFE”…

Han heter Gunvald.. en fantastisk personlighet har han, och även om han driver mig till vansinne med sina energiryck, så ger han mig fantastisk glädje och kärlek.. Det var faktiskt min psykolog som rekommenderade mig att skaffa katt, för dem är bra mot depression. Och jag förstår varför.. vilket underbart sällskap. Och eftersom jag är livrädd för att släppa in någon för en ev kärleksrelation, så har jag min älskade Gunvald!

Så jag ville bara berätta för er att Miss B är på väg åt rätt håll, inte helt återställd från depression, men hon ser faktiskt ljuset i tunneln… och ser fram emot nytt jobb.

/Miss B