Nu har det gått 2 månader sedan jag kom hem från Indien, och jag har verkligen varit dålig på att blogga sedan dess. Men jag tror nog att jag gjort det medvetet, just för att jag skulle få chansen att få smälta alla intryck och känslor från resan. Nu tror jag att jag har gjort det. Det känns som att det har gått mer än 2 månader sedan vi åkte iväg jag och min jättebästis. Men underdessa 2 månader har jag tänkt, tänkt och ja.. tänkt. Jag har även hunnit med en 30-års kris över livet, För trots att dagens samhälle ser ut som det gör, så har jag personligen svårt att acceptera att jag är 30år och singel. Man bygger ju visioner över livet, en lista ungefär.. ” det här ska jag ha gjort innan 30”. Och vad händer då när man upptäcker att livet egentligen bara sprang förbi? Jo.. man får lite panik och har svårt att acceptera att man inte hunnit med allt det där som fanns med på listan. Jag hade ju tänkt mig att; när jag fyllt 30 så skulle jag ha utbildning fast jobb och egen liten familj. Nåja.. jag kan ju checka av de 2 första, men det sist nämnda verkar ju vara en olöst gåta.

Och under tiden som jag har sprungit runt med en lykta och letat ”Mr right” så har jag insett att det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Vart tusan ska man leta? Är nog lika bra att sluta leta.. försöka acceptera att det kommer att bli jag och min katt som sitter där på hemmet om 50 år..

Några tankar om indien då.. som jag vet att många av er väntat på. Det är ett fantastiskt land, fantastiska människor och ja.. jag kände mig faktiskt ”hemma” i Indien, trots att det var något ledsamt att lämna. Jag minns så väl när vi åkte taxi från goa mitt i natten till flyget hemåt, det var världens största fullmåne, som kändes så nära men ändå så långt borta. Jag stirrade in i den och min tanke då var ” ja.. nu lämnar jag Indien ännu en gång”.. det var sorgligt och på nått sätt gjorde det också ont. Jag hade ju trots allt inte fått alla svaren jag ville ha, men samtidigt så visste jag att jag aldrig skulle få det heller. Glömmer aldrig den känslan. Men trots allt är jag väldigt glad över att få ha gjort resan och fått uppleva det med en av dem bästa i mitt liv. Och ja, jag kommer absolut att resa tillbaka till Indien, men inte till de ställen jag redan varit på. Jag vill upptäcka hela landet, vi har nog inte ens sätt en 3dje del av det.

Jag har alltid varit en målmedveten person, och Indien har ju faktiskt varit mitt största mål i livet, så när jag nu har kunna bocka av det, så blev det lite som en tomhet. En vilsenhet som var svår att hantera.. Min rastlösa själ fick nästan panik. Vad tusan ska jag göra nu?! Den tanken slog mig som en knytnäve i ansiktet, rätt hårt vill säga. Så nu har jag i vild förtvivlan försökt att komma fram till nya mål att sträva efter. Och jag är faktiskt rädd och villig att erkänna att jag kanske har tagit mig vatten över huvudet denna gång med mina planer… men vi får väl se.

Nu är påsken över, och jag har varit hemma hos mig älskade familj   , det blev en väldigt ovanlig påsk måste jag säga.. men det är alltid skönt att få komma hem till norrland.  Imorgon är det dags att återgå till jobbet, men det är tur det är en kort vecka.

Så nu ska jag ladda lite på soffan.

/Miss B