Nu var det längesedan igen..

våren är här... på facebook stod det att idag är första vårdagen.. jaha.. så tittar jag ut genom fönstret och ser snön som föll inatt som fortfarande ligger på trädet utanför.. men åhh!! vilken vår..

Vad ska jag berätta.. kan berätta att jag för en månad sedan kraschade min kära "lillowe" (bilen) som tappade fotfästet och såg nått intressant i mitträcket.. "lillowe" fick åka på IVA för att bli lagad.. men nu är han återigen hemma från verkstaden hel och fin. Jag klarade mif relativt bra, förutom att jag blev traumatiserad. Men det får man väl vara glad för.. jag klarade mig bäst..

Jag har även sagt upp mig för en månad sedan.. här är beviset   Känns riktigt bra måste jag säga.. att få en nystart på detta året.. att få bryta depressionsspiralen.. men jag har fortfarande en månad kvar på jobbet.

Men i fredags så var jag på avtackningsmiddag, jag åt gott-->   och fick fantastiskt fina örhängen som present -->   . Så efter 5 år och 5mån i bunkern så lämnar jag mina fantastiska kollegor. Tack för den här tiden och för alla skratt vi delat, och alla erfarenheter vi byggt ihop. Dessa packar jag ner i min ryggsäck och beger mig mot nya äventyr i maj. Men jag blir ju kvar i staden, så ni som jag håller extra kär, blir inte helt av med mig      jag lovar er att vi kommer att ses en hel del, och fortsätta ha nya äventyr tillsammans.

Så nu blev det ju för ovanlighetens skull ett glatt inlägg från mig... HURRA skriker nog ni alla 

/Miss B

Ännu en jobbvecka har tagit fart.. och året närmar sig sitt slut. Jag undrar vart tog detta år tog vägen? Känns som att jag knappt levt detta år. Jag har några få solglimtar från året.. men annars är det bara väldigt blackout. Märkligt egentligen hur det kan bli.

På nått sätt är ju egentligen livet utstakat för en individ, men man kan ju aldrig förbereda sig för det. Hade jag vetat att vuxenlivet skulle vara så tufft, hade jag nog tryckt på paus knappen när jag gick på gymnasiet. Visst, jag hade krav på gymnasiet också, men den tiden var så mkt tryggare och man behövde inte oroa sig lika mkt. Man kunde på nått sätt ändå leva ut den tiden, skapa minnen tillsammans med fantastiska människor och egentligen bara vara. Det enda man oroade sig för då var att man skulle få bra betyg och att man skulle få uppleva kärleken.  Men så fort man springer ut där på trappen i den vita klänningen och den vita mössan, fullständigt berusad och lyckligt ovetandes om vilka bekymmer som egentligen väntar en, så börjar ju faktiskt vuxen livet. Dagen efter vaknar man med galen baksmälla och funderar ” vad fan hände?! Vad fan ska jag göra nu?! ”. I och med att man vaknar upp dagen efter så börjar vuxenlivets alla krav att komma. Du ska gå på högskolan för att trygga din framtid, Efter högskolan ska du skaffa dig ett redigt jobb för att trygga din framtid. När du gjort detta så ska du göra en sjuhelvetes karriär, samtidigt som du är duktig på att motionera så du inte ser ut som ett fetto, i kombination med detta ska du försöka få ihop både familjerelationer, kärleksrelationer och vänskapsrelationer på ett fullständigt korrekt sätt så att du på alla jävla plan kan visa hela jävla samhället att just du är den perfekta människan som nå upp till alla sjuka krav som ställs av dagens samhälle.

Men ja… det är ju inte så konstigt att mental ohälsa är den största folkhälsosjukdomen i detta jäkla land.. hur ska man kunna vara framgångsrik på alla plan?! Jag bara undrar… antingen är jag jävligt svag eller så är jag bara modig som säger stopp.. Jag kan inte vara nån supermänniska. Det har tagit mig över 15 år att försöka vara denna supermänniska , men jag är fortfarande inte den. Och efter ett halvår med denna depression så kan jag äntligen erkänna för mig själv, att det är jävligt okej att inte vara den supermänniskan, för man mår inte bättre av att bränna ut sig totalt. För tänk så här.. Vem lever man för?! Alla andra eller en själv? Vem ska leva ditt liv.. jo, det är du som ska göra det, du ska vandra den väg som redan är utstakad för dig.  Nåja… detta blev ett flummigt inlägg, men jag reflekterar ju en hel del, så jag måste ju få ut det på nått sätt. Egentligen har jag ju bara lyckats med att ta mig igenom högskolan, och skaffat mig ett jobb. Men när det kommer till relationer är jag inte särskilt framgångsrik. Förutom mina vänskapsrelationer.. Jag anser mig vara en bra vän som har få, men fantastiska vänner.

/Miss B

Solen skiner, igår kväll kom faktiskt några snöflingor.. men eftersom marken fortfarande är för varm så stannade ej snön. Märkligt att det ska vara plusgrader i december månad.

Så vad händer idag då?? Inte särskilt mkt.. jag tentarpluggar… försöker åtminstone. Men nattens få timmar sömn gav huvudvärk och jag har galen hjärtklappning. Har ett skype möte vid halv 3, så ska väl försöka att plugga till dess.

Snart ska jag få umgås med en av mina fantastiska vänner.. vi ses rätt sällan, men det är de fina med vänskap, spelar ingen roll hur lite man ses, så när man väl gör de, så känns det som att man aldrig varit ifrån varandra. Men jag måste ju erkänna att det är rätt trist att behöva bo så långt ifrån sina vänner och ha dem utspridda. Jag saknar det här med att kunna spontan umgås.. inte behöva planera eller sitta och vänta på en inbjudan, det är ju nått av de tråkigaste som finns. Men men.. nu är det så här och det är bara att gilla läget.

Håller ögon och öron öppna för nya jobb, eftersom jag inte trivs så bra på det jag har.. Hade det inte varit för några kollegor på jobbet, så hade jag dragit för längesedan. Men just nu känner jag att det är för mkt negativt på min arbetsplats och att jag känner att får dåligt stöd som gör att det överväger det positiva med att flytta. För det är när man endast går till jobbet för att få lön, som man måste stanna upp och tänka till.. ”vill jag ha det så här?!”, ”är det värt mitt dåliga mående” och jag har kommit fram till att NEJ! Det är inte värt det. Och oavsett om jag flyttar så kommer jag att fortsätta hålla kontakten med dom som faktiskt lyfter upp min vardag.

Ne, nu är nog min paus slut.. dags att fortsätta tentaplugga..

/Miss B

Det var väldigt längesen jag bloggade nu.. men det finns många anledningar som mynnat ut i att jag helt enkelt inte orkat att skriva.

Det är nu december månad och när jag ser tillbaka på året som har gått, så känns det som att karma gav mig en fet käftsmäll för att jag förra året sa att det året verkligen var mitt år. Så 2015 blev ett långt jäkla maraton, och jag har fortfarande inte kommit i mål. Maratonslingan har kantats av sjukdom, depression, brustet hjärta och dödsfall. Vart i allt detta finner man målgången?! Var finner man styrkan och modet att börja klättra upp för stegen, att ta sig ur gropen som man fallit ner i?! Slingan under året har haft en lutning på 90% uppför och krävt en energi som jag inte haft, för hindren längs med vägen krävde all min energi och helt plötsligt var jag där i gropen och undrade hur fasen kom jag hit?! Vart finns alla dom som skall sträcka ut en hand för att hjälp en vilsen person ur allt detta… många tankar..

Under årets gång har jag blivit mer och mer varse om vilka som verkligen är hjältarna i mitt liv.. vilka som verkligen finns där när man faller och faller.. det är dom som står där efter maratonslingans vägkant, som hejjar, psuchar och verkligen stöttar. Jag är er innerligt tacksamma för att jag får ha er som mina vänner.. och jag vet inte riktigt hur jag skall återgälda er.. Men det är för er och mig själv som jag fortfarande kämpar.

De finns också dem som man trodde skulle finnas där.. som pratar om att dom skall ta hand om  och ställa upp?! Men ändå lyst med sin frånvaro.. kanske var lika bra.. för såna personer behöver jag definitivt inte i mitt liv.. energitjyvar.

Det märkliga med att drabbas av depression är att se hur olika folk reagerar på själva ordet. Jag personligen har inte haft några problem med att prata om min depression, även om man fäller en och annan tår under tiden. Men det är verkligen inget jag hymlar med. Trots att depression är ett samhällsproblem, ett av dem största och kommer med all sannolikhet att öka, så har mer än hälften( i alla fall min omgivning) väldigt svårt att förhålla sig till dess abstrakthet. Det är som om att så fort man säger ordet depression, så stänger folk dörren och vill helst inte ta i ordet. Man får ett ” säg till om jag kan göra nått” men deras kroppspråk säger något helt annat ” jag vill helst inte ha dig i min närhet”.  Depression är lika med att man inte finns, man räknas inte på samma sätt i omgivningen etc. Man kan inte förvänta sig att någon som är deprimerad skall komma till en med sina känslor eller säga till när det inte fungerar, det går bara inte… personen som lider, har fullt upp med sig själv.. den personen har fullt upp med att hålla sig ovan vattenytan. Och tro mig.. det är jobbigt.. vet inte hur många gånger jag har varit beredd på att checka ut från ”hotell jorden”.  Personer som lider av depression behöver känna att ens omgivning finns där på ett eller annat sätt.. men helt kravlöst. Det räcker med ett enkelt ” hur mår du?” eller ” vi kan se på tv tillsammans” .. märkligt att många har så svårt för Sveriges vanligaste folksjukdom. Dessa personer borde se till sig själva.. ”hur skulle jag vilja bli behandlad om jag vill må dåligt..” men kanske är de så att dom vill känna sig utanför och inte räknas som en i mängden.. det får ju i så fall stå för dem. För jag mår bara dåligt av att bli behandlad så av folk och då väljer jag automatiskt bort dem.

Så tillsammans med min underbara hejjarklack, så fortsätter jag att kämpa på och uthärda detta maraton, som jag helt ofrivilligt anmält mig till och påbörjat. Jag hoppas att jag kommer att se mållinjen snart…

/Miss B

Det är en regnig julidag, och det var evigheter sedan jag bloggade.. nästan så jag har glömt att jag ens hade en blogg. Min vår har varit helt galen rent emotionellt, värre än en berg- och dalbana måste jag säga. Det är nog inte så konstigt med tanke på allt som hänt. Min semester är snart över och jag undrar vart dessa 4 veckor tagit vägen?! Det har varit sparsamt med sol.. alltså en vanlig svennebanan- sommar.

Efter min första semester vecka var det som att jag gick in i väggen totalt.. sov dagarna i ända, och de tillfällen som jag var vaken ville jag egentligen bara lägga mig ner och gråta.. jag har tvingat mig ut på promenad, men de har varit ett företag i sig. Min hjärna har gått i 150 och skriker ”Jobba jobba!! Va lite effektiv!!” och kroppen är precis tvärtom.. den skriker ”låt mig vara, låt mig vila!!”. En mindre bra kombination.. men det är så jobbigt när man känner känslan av dåligt samvete och får ångest för att man inte orkar med att göra nått.. och efter mina promenader har jag varit tvungen att sova 1-2 tim för att vila. Jag har hittills inte förstått de som bokar/ planerar in varje dag på semestern, tills nu… det måste ju vara för att slippa uppleva denna ångest och ensamhet som jag har känt under dessa 3 veckor. Det är konstigt att man kan känna sig så galet ensam, trots att man inte alls är det. Jag antar att detta är efterdyningarna från mitt galna plugg år, galna jobbsituation samt att ha 2 sjuka föräldrar.. så till viss del förstår jag varför kroppen reagerar som den gör, det är bara så jäkla svårt att acceptera att man inte orkar lika mkt som tidigare.. rent fysiskt men mest kognitivt. Men jag hoppas att det löser sig.. och det är snabbt..  för just nu förstår jag inte alls hur jag ska orka gå till jobbet på måndag.

Så är min situation i dagsläget.. ledsen att jag inte hade något roligare att skriva.. men jag hoppas det kommer lite mer trevligheter resten av året. (Blev ialla fall inget långt inlägg denna gång)

Miss B

Idag är det en månad sedan jag väcktes kl 04:00 av telefonen, i andra änden var de min far som berättar att mamma var på väg i ambulans till sjukhuset. Det är inget samtal som man önskar att få.. chocken var total, vad tusan skulle jag göra.. hur skulle jag gå tillväga med allt.. Ingen är vaken kl 04:00 så man kan ringa och meddela vad som hänt. Eftersom jag inte kunde få tag i någon, så satt jag bara och panik grät. Och plikttrogen om jag är, så tänkte jag på ” hur ska jag göra med jobbet??, hur kommer det att gå?? Hur går man tillväga?? ”. Efter en timme fick jag tag i en kollega som var väldigt lugn och sansad, och kunde guida mig rätt i chocken. Jag försökte samla mig, packa en väska och få i mig mat. Men att packa en väska när man är i chocktillstånd är inte att rekommendera.. jag fick ju inte med mig de jag behövde.. (insåg jag senare).

Den dagen grät jag konstant av och till, efter några timmar tog jag mig till sjukhuset. Där hittar jag lilla mamma liggandes i en sjukhussäng och hon börjar stor gråta när hon ser mig. Hemska känsla!! Det gör så fruktansvärt ont inom en när man ser en anhörig så hjälplös.. OM man kunde så skulle man bara vilja lägga en hand på pannan och bota.. jag skulle offra mitt eget liv för att slippa få se någon lida så.

Min mamma hade fått en hjärninfarkt.. en stroke. Trots att jag jobbar med denna diagnos varje dag, så är det något helt annat att vara anhörig, att behöva ta hand om alla känslorna som kommer när en nära anhörig drabbas. Som arbetsterapeut på ett sjukhus, träffar man patienten någon timme och sen lämnar man bara. Man kan inte förstå hur något sådant kan påverka familjen, förrän det händer en själv. I samband med fallet bröt hon även en fotled, som innebar gips i 10v, och inte stödja på benet.. Detta försvårar ju såklart hela rehabiliteringen. Under denna period så har min roll varit att bita ihop för att kunna strukturera allt där hemma, eftersom min far inte heller mår så bra. Trots att jag egentligen bara ville lägga mig i fosterställning och gråta, så kunde jag inte de. Det var ju jag som hade erfarenheten från vården, som fick hela ansvaret (samtidigt som jag också kände mig manad att ta det) för att styra upp situationen för både min mor och far.

Jag är ändå tacksam över att jag har erfarenheterna från jobbet, så jag vet hur sjukdomsförloppet ser ut. Och att jag som arbetsterapeut vet hur man ska tänka med rehabiliteringen och planering inför hemgång. Jag förstår verkligen hur svårt det kan vara för någon som inte har den erfarenheten, Att inte veta vart man skall vända sig och inte vet vilka rättigheter man har eller hur själva vårdförloppen går till. Det är ett mörker..

Att behöva bita ihop och förskjuta sina känslor i 4v när något sådant händer, är inget att rekommendera.. när man väl blir ensam, blir man apatisk och vet inte riktigt hur man ska hantera det hela. Man gråter om vartannat och önskar att någon fanns där och ständigt kunde krama om, men denna någon finns inte. Men jag är oerhört tacksam för mina vänner i norrland som ställer upp för mig.. och några kollegor från jobbet som visat fantastisk omtanke och kärlek. Det är ju även i såna här situationer man vet vilka som verkligen är ens vänner.. som skulle ställa upp oavsett. Jag älskar er från månen och tillbaka, miljoner gånger om. Vad skulle jag göra utan er.. 

/Miss B

Det är mitten av januari månad.. snön har fallit som bara den senaste veckan, samtidigt som det har töat en del. Skulle vilja påstå att det är ett riktigt april väder. Och det är stormar hit och stormar dit.

Förra året vid den här tiden, började jag att bygga upp min nervositet för den stora indienresan. Nu är jag istället sjukt nervös och har mega ångest för min tenta som jag ska ha imorgon. Salstentor har aldrig varit min grej, jag blir alltid stressad över att folk skriver så mkt och sen när dom börjar lämna in sina tentor och där sitter jag med blackout. Nu ska jag iofs bara sitta med en annan + en tentavakt, men min nervositet och ångest är en blandning av mina galet höga krav på mig själv.. ni som känner mig på riktigt, vet vad jag talar om, samtidigt som jag varit stressad över att verkligheten inte gett mig varken tid eller ork till att kunna tentaplugga. Så jag har försökt att intala mig själv att göra tentan och satsa på omtentan istället.. för med tanke på hur mina förutsättningar varit, så kan jag inte göra mer än så.. det får vara good enough.. jag är inte mer än mänsklig. Men jag brottas ändå med "krav-djävulen" som sitter i mitt huvud och säger att klarar jag inte tentan, så blir det BIG FAIL!! misslyckande med andra ord.

Nåja.. det är slutet på denna kurs och snart börjar nästa, den känns faktiskt rolig att få påbörja. Jag har ju en helt fantastisk kurskamrat som hjälper till att peppa och sötta, hon underlättar verkligen mina studier. 

Nu ska jag ialla fall försöka slappna av och släppa taget om plugget för ikväll. Ladda batterierna för tentan imorgon. Wish me GOOD LUCK! det kan behövas.

/Miss B

Första veckan och första måndagen på 2015, Välkommen nya året får man väl säga.

Detta blir ett år följt av helt nya äventyr kan jag tänka mig. Men jag skulle i detta inlägg vilja summera 2014.

Det var året då jag växte som vuxen, tog tag i saker som jag länge vridit och vänt på och som tidigare endast stannat vid en tanke.

2014 inleddes med en resa till Indien med min fantastiska vän fröken A, en resa som endast varit en tanke sedan 9 årsålder. Men planeringarna tog fart redan året innan och det var en hel del efterforskning. I planeringen fanns även en hel del nervositet, förväntan och rädsla. Men tillsammans med min fina vän stod vi äntligen på Arlanda den 7de feb med väskorna packade för vårt livs äventyr. Och gissa om jag är glad att det blev av, för hade jag inte gjort de nu så hade det nog aldrig blivit av.   

2014 var även året som jag och alla mina vänner som är födda samma år, klev in i vuxen livet och blev 30-åringar. Året har kantats av fantastiska fester och otroliga möten.   

Det var även året då jag för första gången hade 4 veckors sammanhållande semester, och vilket fantastiskt semesterväder jag fick då! Tror aldrig att havet varit så varmt, eller Sverige heller för den delen.

Och det var även under min semester som jag blev bilägare för första gången i mitt liv, och det ångrar jag inte!

Sist men inte minst, så var det även då jag sökte och kom in på masterprogrammet i arbetsterapi via Umeå Universitet, även det en av sakerna som jag länge vridit och vänt på tills jag insåg att nu måste jag göra slag i saken. Så nu kan man även kalla mig för student.   

Sammanfattningsvis så vill jag summera 2014 som ett helt fantastiskt år för min del.. för även om jag inte hittade den sanna kärleken, så hittade jag så mkt mer.. Några pusselbitar av mig själv, som jag kan lägga till i mitt egna livspussel. Jag har förverkligat mig själv på många sätt och säkert samlat en hel del vuxen poäng. Så jag skulle faktiskt vilja säga att detta var mitt år. Så tack till alla er som varit med på denna resa och skrivit ännu ett kapitel i mitt liv.

Avslutar med två bilder från Nyår, som avslutades med en supertrevlig 30-årsfest.

Tack 2014 för alla Härliga upplevelser och otroliga möten med fina människor.

/Miss B